Bildkälla: Stockfoto

I huvudet på en allokeringsstrateg

Gästkrönika Börsvärlden välkomnar Jonas Olavi Fondförvaltare och Allokeringschef på Alpcot som ny krönikör

I mitt arbete som allokerare har jag ett antal knep och tillvägagångssätt för att kunna fatta investeringsbeslut. Eftersom jag har en process som jag håller mig till, så missar jag få signaler i det enorma bruset som omger oss alla. Genom att vara trygg i processen kan jag också analysera vad som fungerat och vad som inte gjort det. Jag börjar alltid med att stämma av var i konjunkturen vi befinner oss. Detta är ju inte en faktor som förändras snabbt, utan snarare gradvis. För att ändå kunna göra en bedömning stämmer jag av konjunkturella makroekonomiska datapunkter som uppdateras månadsvis, ofta med viss eftersläpning. Det kan vara BNP-prognoser (kvartalsvisa), sysselsättningsstatistik, löneutveckling, inflation mfl.

Eftersom många datapunkter är eftersläpande gäller det att också hålla koll på sentimentsdata, vilket är olika enkäter där exempelvis inköpschefsindex är en av dessa viktiga riktningsmätarna. Jag studerar även prisdata på många olika underliggande tillgångar för att bilda mig en uppfattning om riktning. Är priser på väg upp eller ned och varför? Det kan handla om att förstå utbuds- och efterfrågemönster, vilka i sin tur avslöjar en hel del om konjunkturen. Går den på högvarv eller kanske på lågvarv. Viktiga datapunkter att följa är konsumenternas stora konsumtionsbeslut som exempelvis bostäder och fordon. Dessa avstämningar gör jag månadsvis, vilket ger mig en karta att navigera utifrån. I en högkonjunktur efterfrågas en viss typ av varor, i lågkonjunktur andra. Vill man som lekman göra det lätt för sig finns det konjunkturavstämningar hos exempelvis IMF och de flesta affärsbanker och dessa rapporter är gratis för alla att läsa.

Eftersom marknadspriser rör sig ständigt, men i genomsnitt kring en fundamentalt motiverad trend vidtar sedan analysen att avgöra hur mycket av konjunkturscenariot som är intecknat i marknadspriserna. De stora rörelserna sker ofta tidigt och när konjunkturscenariot är väl känt av alla är priserna ofta höga, vilket minskar avkastningspotentialen framgent. Istället ökar riskerna och man får ägna mer tid åt att studera alternativa scenarios, och där ser jag mig själv som en motvallsstrateg. Går det riktigt dåligt för konjunkturen tänker jag kring vad som kan förändra detta till det bättre och vice versa. I en av de mer kända enkäterna, Bank of Americas Fund Manager Survey, så tillfrågas respondenterna om var de gillar mest respektive minst. Då föreslås en contrarianstrategi som går ut på att sälja allt som gillas av alla och köpa det som ogillas av alla. Ett ganska upplyftande tankearbete!

Ibland är marknadsaktörerna irrationella fast de borde vara rationella, enligt finansiell teori. De allra flesta investerare kastas mellan hybris och panik i återkommande skov. Därför stämmer jag av de större enkäter som finns på marknaden och sedan tittar jag mycket på hur kapitalflöden flyter mellan och inom olika tillgångar. Det kan gälla allt från att stämma av om hedgefonder är nettokorta eller nettolånga till marknaden, hur fondflöden går, hur termins- och optionspositionering i olika tillgångar ser ut och i vilka volymer. Just termins- och optionsmarknaden är intressant eftersom det på dessa marknader finns de allra mest sofistikerade investerarna som tar aktiv risk och där små förändringar får stora konsekvenser. Denna del kallar jag sentimentsanalys.

Det sista steget i den övergripande analysen jag gör är att studera kursgraferna för att försöka finna mönster. Här handlar det om relativt enkel trendanalys där jag exempelvis använder mig av glidande medelvärden för att rensa bort brus, samt några momentumindikatorer. De sistnämnda ger mig information om intresset för en tillgång ökar eller minskar, vilket i sin tur ger mig information om huruvida riskerna är förhöjda eller låga.

Denna karta använder jag sedan som grund för de investeringsbeslut jag tar i exempelvis fondportföljer. Dessa portföljer har i sin tur ett ramverk, en s.k. strategisk allokeringsfördelning där procentsatser lagts upp i en strategisk allokering. Istället för att bli överraskad av utfallet vill jag att Alpcots kunder skall känna sig trygga i att risken ligger rätt. Utifrån varje risknivå försöker jag sedan generera så hög avkastning som möjligt. Jag har övergripande aktier, räntebärande samt alternativa tillgångar att förhålla mig till och dessa optimerar jag i en mean-variancemodell för att få fram exakta vikterna för respektive tillgång.

När detta är gjort och min karta är lagd, då funderar jag kring vilka fonder som passar in i min kartbild och till vilken vikt. En fondförvaltare som är bra i uppgångar kanske inte är lika bra i nedgångar. Allt detta kondenserar jag sedan ned till en kortlista på fonder som jag försöker få en djupare förståelse för, ofta genom att ta en direkt diskussion med förvaltaren. Den förvaltare som kan uppvisa en uthållighet kring sin strategi prefereras framför en som svänger lite mellan stilar. När strategin är gjord, beräkningarna av vikter är klara, fonderna är valda så vidtar övervakningsprocessen. Håller min strategi i den marknad som spelar ut över månaden, har jag valt rätt fond, gör förvaltarna vad som förväntas? Och så börjar det om igen månaden därpå.

 

Jonas Olavi, fondförvaltare och allokeringschef på Alpcot, tidigare allokeringschef och fondförvaltare Alfred Berg, tidigare chefsaktiestrateg Nordea, tidigare vd och fondförvaltare Michael Östlund & Company Fonder AB, tidigare analyschef Delphi Capital AB.

Börsvärldens nyhetsbrev
ANNONSER